Berg&Dal-banan

  2010-10-11 / 22:44:45 / Random /
Tror att jag har sagt detta förut men livet är nog faktiskt lite som en berg- och dalbana, iallafall för vissa av oss. En berg och dalbana som tar sitt sista och enda stopp då vårt hjärta slutar slå. Som alltid annars går på räls.

Vi sitter bakåtlutade på väg uppåt. Vi är rädda för att vagnen vi sitter i skall förlora kontroll och tappa greppet om oss så att vi okontrollerat faller bakåt. Vi är rädda, men ändå förväntansfulla över hur det kommer att se ut framöver, hur - vad det nu är som kommer att hända - kommer att kännas. Vi är på toppen. Vi är nervösa för att vi vet att det kommer att komma snart, snart händer det. Snart kommer fallet. Snart kommer nedgången. Vi känner det på oss. Och vi hetsar upp oss, snart faller vi, snart faller vi. Vi vet det, vi ser det framför oss. Snart så dör någon nära, snart så förlorar jag mitt jobb, snart så blir jag sjuk i någon allvarlig sjukdom. Vi kan inte stanna på toppen föralltid, det vet vi, och vi undrar vad framtiden har att bjuda på för nedgångar - oavsett om det är en framtid som i några mikrosekunder eller en framtid som i månader. Och så kommer det. Stupet. Fallet. Vi skriker, det känns i hela magen att vi faller, i hela kroppen känns det. Vi faller och vi faller och vi faller. Och så når vi botten. Det går inte att komma längre ned än där vi är. Nu kan det bara gå uppåt. Ibland finns det ingen kraft för vagnen att ta oss uppåt. Ibland går det bara inte och vi färdas upp och ned - det finns inte tillräckligt med kraft för att ta oss hela vägen upp. Men så, som från ingenstans, så kommer det någonting eller någon som hjälper oss upp på traven - som de där stödhjulen på cyklar som hjälper barn att lära sig cykla, får vi stöd att övervinna vår sorg. Och så färdas man uppåt, något slags adrenlalin pumpar inombords - jag klarade det, jag överlevde, och nu är jag påväg upp igen. Och så börjar det om igen. Med stora djupa fall, mindre fall, vidriga fall i nittio grader. Över toppar och genom dalar färdas vi genom livet. Som en berg- och dalbana. Som sagt.

Man kan välja hur man skall tolka dessa uppgångar och nedgångar. Antingen så kan man oroa sig över vad som komma skall, vara rädd för att man skall förlora någonting, för att någonting skall hända så att ens lycka berövas. Man kan skrika och vara rädd varje gång det brister och vi faller.
Eller så kan man njuta varje dag för att livet går som det skall, som på räls, på toppen, på väg uppåt. Man kan inse att det som inte dödar en gör en starkare, och att känslan av att du har klarat dig igenom en svår tid kommer att gynna dig i alla dina dagar. Man kan tänka sig att det är vi själva som skapar oss våra motgångar och medgångar. Vi påverkas utav saker som händer utanför oss: ifall vi blir lämnade utav någon vi älskar, ifall någon nära dör, ifall vi förlorar vårt jobb eller ifall vi precis har insett att vi har gått upp de där tio kilona vi lovade oss själva att aldrig gå upp.

Då har man två val: se problemen eller se möjligheterna. Ser man möjligheterna här i livet så kommer man att komma långt. Oavsett om innebär att komma långt i en karriär, att komma långt i och med att man får sig en underbar familj eller att komma långt som i att man lär sig att älska sig själv.

Se möjligheterna och njut av din åktur istället för att du ser problemen och håller dig borta ifrån sådant som du tror kan skada dig. Låt dig såras, låt dig falla, låt dig leva. Livet är inte byggt på att bara ge dig lycka. Det kommer att ge dig olycka också. Så mycket olycka. Men se möjligheterna med denna olycka och dessa motgångar. Du kan alltid skapa dig någonting annat utav det som gör dig illa. Njut av din åktur! Lev! Du kommer att få ut så mycket mer utav livet om du tillåter dig att leva fullt ut -om du tillåter dig själv att falla.

AV: MICHELLE WISTRÖM



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

design av: joannalicious